en lista.▼

Att tala om vad en är bra på, vad sina styrkor är, det är svårt. Ofta känns det som en skryter, att en är för självgod, men nej, det är inte att skryta, det är att förstå sig själv. Motigt eller inte, det är viktigt att kunna uppskatta och älska sig själv och inse hur bra en är på alla sätt och vis.

Så därför, en lista, av så många andra, vad jag är bra på:

▼ att måla.

▼ att laga mat och baka. improvisera och kombinera olika smaker. en matdröm.

▼ att skriva. dagbok i ett svagt kvällsljus och korta texter på en vinglande cykel.

▼ att fotografera. mina systrar och mina kusiner. att fånga dessa solsken genom en lins.

▼ att drömma. om lägenhet, om resor, om drömmar.

▼ inredning. att skapa fina platser att vara på.

▼ hitta på äventyr, påhitt och pyssel.

▼ struktur. att skriva listor, att fixa i rummet, att skapa ordning.

▼ att uppskatta morgonstund. starta en fin dag.

▼ att skapa fina fotosamlingar på min weheartit och pinterest. 

▼ att våga. att kliva ur cirkeln av komfort, göra saker jag är rädd för, att klippa håret, att prata.

▼ vad är du bra på? tänk, känn och le. du är bra.

photo: weheartit & pinterest

I en stund av rus på en vinglande cykel.☀

Tankar och idéer dyker upp i virrvarvet som flyger runt i huvudet. De dyker upp när fåglarna kvittrar, när damen med den röda cykeln stannar och plockar vitsippor, när lummigt ljust letar sig igenom trädkronorna i allén som jag tycker så mycket om och när lyckan kommer svingandes mot en. Fina stavelser kommer fram, vinglar lite lätt, de vill synas och ta plats, de vill kommas ihåg. De finns där en sekund eller två. Sen är de borta, de försvinner med den svalkande vinden som smeker mina nakna axlar.

En dröm om sommar.

Jag vågar ta ett steg längre.
Jag vågar ta lyckan med mig.
Jag vågar känna.

Malplacerad.

Jag kände mig malplacerad. Jag hörde inte hemma där bland alla pulserande kroppar. De kände ren och skär lycka i den stunden, den lyckan som skulle rinna av dem när de öppnade ögonen dagen därpå och jag, jag kände mig alldeles tom. Jag försökte men det gick inte. Varför skulle det vara så svårt, så svårt att passa in, att för en gångs skull vara normal. Jag tog jackan som glidit av sin galge och gick ut i kvällskylan. De skrattande och dansande kropparna skulle inte känna lyckan imorgon och det skulle inte jag heller.

▼

Allting snurrar. 

Allting blir suddigt om vartannat.

Små vita fläckar dansar framför mitt synfält men jag kan fortfarande se.

Jag kan fortfarande känna hatet strömma genom kroppen när jag ser henne.

Hur kunde hon låta detta hända?

Förstod hon inte att det skulle sluta med för mycket att klara av.

Smärtan hon orsakat äter upp mig.

Allt jag har är borta pågrund av henne.

Jag fokuserar blicken.

Fäster den på hennes knappt igenkännliga ansikte.

Hatet pulserar i tinningen, paralyserar mig.

Jag lyfter armen, knyter handen tills knogarna vitnar och slår. 

Smärtan strömmar genom mig. 

Jag ser ner på blodet som droppar från min såriga hand och ner på det vita stengolvet. 

Jag lyfter blicken och tio ansikten som egentligen tillhör ett, stirrar tillbaka på mig.

Jag vänder mig om och lämnar badrummet med de blodiga spegelskärvorna, börjar springa.

Jag snubblar ut från trappuppgången och faller handlöst ner på den snötäckta marken.

▼